Första övernattningen i stugan gick bra, med tanke på att jag skulle vara i den slitna stugan i en hel vecka. Farmors snarkningar hördes fortfarande men jag var tvungen att gå upp och göra frukost trots att jag bara ville gräva ner mig i sängen igen. Släpandes med fötterna drog jag mig till toan. I spegeln såg jag mig själv, mitt trassliga hår som skymde mina blåa ögon. Ansiktet sköljde jag med kallt vatten och gick till köket där jag tryckte igång den rostiga vattenkokaren. Men det var något konstigt, någon iakttog mig. För att vara säker på att ingen var där gick jag fram till det smutsiga fönstret och kollade ut. Det var vitt överallt! Jag gnuggade mig i ögonen för att se bättre, inte snön, utan de gigantiska fotspåren precis utanför fönstret. De påminde mig om farfars stora fötter. En rysning gick igenom hela kroppen, han var ju död?
Jag försökte att inte tänka på det utan bredde det torra brödet och kastade en skiva ost på mackorna. I de två antika kopparna lade jag ner vars en tepåse och hällde i det kokande vattnet.
När jag lade allt på bordet i vardagsrummet märkte jag att farmors snarkningar hade tystnat. I det ögonblicket hörde jag hur det spolades i toaletten och ut ur toan kom farmor klampandes.
- Har du gjort frukost, åh va du är snäll!
- Ja, jag ville överraska dig, har du sovit gott?
- Det kan jag inte direkt säga, har varit vaken mestadels av natten.
- Ojsan, men du jag måste fråga dej en sak, det kan ha varit du!
Vi satte oss ner i den slitna, blodröda soffan och farmor lyssnade ivrigt.
- Jag såg fotspår i snön, vet du något om det?
Farmor tystnade och tog ett djupt andetag.
- Jo du, kära Lola, jag vet inte vad jag ska svara, jag har inte varit ute, det har snöat hela natten. Kan vi inte bara prata om detta en annan gång?
- Men farmor, jag kan knappt äta min frukost, mina tankar snurrar bara kring detta.
- Lola, lita på mig. Det är inget!
Farmor verkade lite osäker, men vem hade egentligen bott här längst? Det var ju farmor, det var nog bäst att jag lyssnade på henne.
Senare samma kväll hörde jag märkliga saker, föremål som drogs på marken, dörrar som smälldes och viskningar. Jag gick ut i hallen för att se ifall någon var där. Mot min förmodan var det ingen där och jag kände hur kallsvetten rann nerför ryggen. Mitt i det tysta och mörka rummet såg jag en liten låda, gjord i trä. Jag satte mig på huk och satte det långa håret bakom öronen. Försiktigt öppnade jag lådan och i den låg en guldnyckel, men varför låg den i en låda? Smygandes gick jag runt i stugan och prövade nyckeln i alla möjliga nyckelhål, men såklart passade nyckeln ingenstans. Jakten på det passande nyckelhålet gjorde mig utmattad, nyckeln lade jag på mitt skrivbord och kastade mig i sängen.
- Lola, Lola, Loooolaaa?
Jag flög upp ur sängen, men ingen var i rummet. Hastigt kastade jag en blick mot skrivbordet, nyckeln var inte kvar?! Jag sprang till farmors sovrum, men hon var inte där heller. Var kan hon tagit vägen, med knäproblem? Ropandes på farmor gick jag runt i hela stugan, men inget svar fick jag tillbaka. Snabbt gick jag mot på terrassen där jag såg farmor sitta själv, men hon pratade med någon? Jag kunde inte riktigt se vem det var. Hade farmor blivit tokig? Med raska steg gick jag ut på terassen.
- Farmor, mår du bra?
- Lola, vad, vad gör du här? sa farmor häpet.
- Jag letade efter dig? Jag hittade en nyckel igår och jag väcktes av att någon ropade mitt namn, sedan såg jag dig prata med dig själv? Vad är det som händer?
- Lola, jag har sagt till dej, jag mår bra och allt är under kontroll kan du gå in nu eller?
Förvånansvärt gick jag in igen och la mig på mage i den varma sängen. Mina tankar flög omkring som snöflingorna utanför mitt fönster. Hade farmor blivit tokig efter farfars bortgång? Är det honom hon jämt pratar med? Detta skulle jag få reda på.
Samma kväll hörde jag steg ute i hallen vilket fick mig att rusa ut ur rummet. Till min förvåning såg jag farmor sittandes på marken. Hon höll i en urna med något slags damm i, och i den andra handen hade hon guldnyckeln!
- Fa, farmor vad gör du? Sover inte du, det är sent!
- Nej, eller jo. Fast nej du väckte mig? Vad håller du på med? Äter du damm…?
- Lola, vi, vi måste prata, fick farmor ut ur sig.
Jag nickade och tog farmors arm och hjälpte henne upp. Långsamt gick vi till vardagsrummet där vi satte oss i soffan och farmor fick lite vatten. Jag bad henne att berätta, vad som händer här hela tiden.
- Mitt kära barnbarn, i den urnan finns farfars aska, äter jag den kommer han fram..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar