Offer

Nu sitter hon där igen, försöker få killarnas uppmärksamhet. Hon skriker och gör sig till. Jag går tillbaka till mitt killgäng och hör hur de snackar om henne. De kallar henne för det ena och det andra. Det känns fel men ändå rätt. Plötsligt utbrister; Adrian “JAG HAR EN IDÉ!”

“Jaha”, tänker jag och fortsätter lyssna på honom.

“Kan inte du Kian, lägga till henne på Snapchat och bli hennes låtsaskompis, du ska låtsas gilla henne. Du är ändå populär hos tjejerna. Alla hatar ändå henne, ser du hur dum hon är.”

Inombords känns det helt fel och meningslöst. Varför ska jag låtsas gilla någon jag helst undviker? Mot min egna vilja går jag med på det. Jag går in på hennes Instagram där det står vad hon heter på Snapchat och jag lägger till henne.

“Pling Pling”.

Jag tar upp mobilen där det står att hon har accepterat min vänförfrågan. Jag skickar ett “hej”.

Efter skolan ska jag och mina killkompisar träffas hemma hos mig. Vi sitter i soffan och spelar Fifa då min mobil plingar till. Jag tar upp mobilen och ser att Joline har svarat. Då utbrister jag :

“HERREGUD HON HAR SVARAT”! “Öppna bror” skriker alla i mun på varandra.

Jag trycker och öppnar meddelandet.

“Hej, vad gör du”, står det.

Killarna suckar besviket och säger att jag ska säga att jag inte gör något och det är det jag gör.

Klockan är mycket. Jag måste sova men det går inte. Tankarna snurrar i mitt huvud. Är detta rätt mot stackars Joline? Borde jag säga emot? Är det rätt åt henne för all uppmärksamhet hon söker? Mitt huvud orkar inte med alla obesvarade frågor. Just i den sekunden får jag en snap av Joline. Hon skrev godnatt, hon kanske ändå är snäll? Jag svarar med ett godnatt och ett hjärta och lägger ifrån mobilen.

Jag vaknar av att alarmet piper. Jag stänger av det och lägger mig igen. Men då slår mig tanken om Joline. Det jobbigaste är att jag måste låtsas och gå i samma klass som henne. Jag går med långa steg och det ända som jag tänker på är att detta tar kol på mig.

Jag kommer in i klassrummet och är tre minuter sen, som alltid. Det första jag hör är Jolines skrik. Varför skriker hon hela tiden? Jag går osäkert till Jonte som står och spelar på sin mobil. Han frågar mig hur det går med Joline. Jag känner mig osäker. Plötsligt kastar hon en blick på mig och vinkar glatt. Jag måste vinka tillbaka men jag vill inte, detta måste få ett slut. Vad ska jag göra?

2 månader senare…

Jag är på väg till skolan och skriver med Joline, jag är så trött på den tjejen, hon skriver hela tiden. Hon har börjat med att skicka bilder till mig, i spegeln med bara underkläder. Jag vet inte vad hon tror att hon är, det är äckligt.

”KIAAAN”

Jag vänder mig om och ser Adrian. Jag stannar upp och väntar på honom. Lånsamt går jag fram och kramar honom. Självklart frågar han om Joline. Jag svarar att det går bra och att hon har börjat skicka bilder. Adrian frågar om jag har tagit skärmavbilder men det har jag inte. Mitt svar blir att jag väntar på att hon ska lita på mig så att hon skickar fler. Adrian börjar såklart skratta och kallar mig för kung.

Vi kommer in i korridoren och Joline och hennes kompisar står och ler mot mig. Jag ignorerar henne helt och hållet. Plötsligt känner jag en hand på min rygg och hastigt vänder jag mig om. Där står Joline. Jag kollar på henne och undrar vad det är hon håller på med. Hon kramar mig som om vi var kompisar. Som en stolpe står jag kvar. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag rycker mig loss och går därifrån.

”Va i helskotta gjorde hon?”, frågar Jonte och Adrian.

”Jag vet inte, hon måste vara sjuk i huvudet eller något”, svarar jag utan att tänka mig för.

Killarna utbrister i skratt och vi går vidare till klassrummet.

Senare på kvällen skriver jag med Joline. Hon är väldigt på och skriver hela tiden. Detta måste få ett slut. Hon håller på med alla, snart måste hon inse. Helt plötsligt får jag en nakenbild. Jag tar en skärmbild, jag ska sätta dit henne!

Nästa dag i skolan visar jag bilden för mina kompisar, alla skrattar förutom Adrian. Han står och kollar på och till slut säger han:

“Jag fick också en bild, av henne”.

Det blir tyst och alla kollar på honom.

“Hon lade till mig på snapchat igår, vad ska jag göra?”

Vi är paffa. Vad är det hon håller på med? Vi besluter oss för att sätta dit henne. Sen innan vet att bibliotekarien äter från 12.20. Och vi skulle äta 12.00. Vi går och äter och kommer tillbaka 12.15. Bibliotekarien säger att hon ska gå och äta men att vi kan vara kvar. Perfekt! Vi går till kopieringsmaskinen och ansluter mobilen till kopieringsmaskinen. Vi skriver ut ena bilden efter den andra. Till slut har vi ca 50 bilder. Adrian vänder sig kvickt om och kollar igenom hyllorna i bibliotekariens skåp. Där hittar han häftmassa som vi ska använda för att sätta upp bilderna. Nu är vi klara och går därifrån.

Vi har slutat för dagen och klockar är vid 15.00. Nu är ingen kvar på skolan och vi ska försiktigt sätta upp bilderna, imorgon ska Joline få se! Vi går runt som agenter på skolan och sätter upp bilderna. Allt känns rätt, inget kan gå fel! Efter en stund är vi klara. Vi tar våra väskor och drar oss hemåt.

Nästa dag kommer vi till skolan och ser hur alla skrattar, viskar och pekar på bilderna som vi har satt upp. Alla tjejer kastar elaka blickar på henne och gör kräkreflexer och kräkljud. Vi skrattar och låtsas som om det inte är vi. Vi går in i klassrummet och ser Joline sitta helt själv. Var är hennes bästis? Ingen är där förutom Joline. Vi går fram till henne och hon kastar sitt pennskrin på oss och utbrister:

“Hur kan ni göra såhär mot mig”?

“Du söker så mycket uppmärksamhet, så nu fick du väl det eller?”, svarar jag.

“Nej det fick jag inte, vad tror ni?”

Vi skrattar och går därifrån.

2 veckor senare

Jag går samma gamla väg till skolan. Det har blivit kaos i skolan. Folk har börjat att mobba henne. Folk kallar henne en massa fula ord. Det känns inte rätt längre. Vi borde diskuterat med henne istället, säga till henne att det hon gör är fel. Jag har fått samtal hem av rektorn som har berättat att vi har satt upp bilder. Allt går snett, jag orkar inte mer. Ångestfullt går jag igenom den tomma korridoren. Jag går in i klassrummet och ursäktar min sena ankomst. En blick kastar jag mot Jolines plats och ser att hon inte är där. Jag räcker upp handen och frågar var hon är. Svaret jag får tillbaka sätter igång min hjärna. “Du borde nog veta det”, är svaret jag fick.

Jag kan inte hantera detta så jag reser mig upp och går ut. Jag ska gå till Joline och prata med henne. Sen innan vet jag att hon bor på Piratvägen 4 så jag tar en promenad dit. Mina hörlurar pluggar jag in i öronen och går. Efter en lång promenad kommer jag fram. Jag knackar på dörren och en gammal man öppnar dörren, jag antar att det är hennes pappa.

“Är Joline hemma?” , frågar jag med en darrig röst.

“Jag beklagar sorgen”, svarar den okända mannen.

“VA?! vad är det som har hänt?!” ,skriker jag.

Mannen i dörren säger att jag kan gå in i huset. Jag tar av mig skorna och sätter mig på den mjuka köksstolen. Han ger mig ett glas saft och en chokladmuffin. Han börjar sakta:

“Joline har blivit mobbad i skolan, hon ville få ett slut på allt. Hon fick inte hjälp av skolan så att hon tog saken i sina egna händer och begick självmord. Hon berättade att folk ignorerade henne och förlöjligade henne hela tiden. Hennes familj har flyttat härifrån och jag är hennes farfar.”

Jag tappar nästan min haka, jag är förvånad. Bara för jag läckte de bilderna finns hon inte längre. Allt är mitt fel.